Vilma Skäryd

Vilma Skäryd

Annons

Nu är det nog.

Idag på jobbet sade jag för första gången ifrån ordentligt åt en riktigt främlingsfientlig människa som jag själv inte har någon relation till. Jag har sagt ifrån åt en del annat tidigare i uppväxten, som jag också tyckt varit jobbigt att göra, men aldrig just i fallet främlingsfientlighet. När jag tänker på det så är det lite konstigt då det faktiskt är den största frågan här just nu, men de diskussioner jag har haft har varit med människor jag själv haft en koppling till eller via facebook – aldrig såhär.

Kunden i fråga, en äldre man, kom in strax efter en mörkhyad kille gått ut. Mannen tittar efter honom och muttrar ilsket:
”Hur i helvete har de råd med bil direkt när de kommit hit?”
Jag blev först lite bestört och sa, ”ursäkta?” och han upprepade frågan. Jag tittade skarpt på honom och svarade:
”Det vet ju faktiskt inte du någonting om eller har med att göra, dessutom kommer ju inte alla hit av det faktum att de är fattig.” (Ångrar denna formulering i efterhand. Menade ju att det inte handlar om pengar, utan liv och död. Menade att alla inte kommer från u-länder utan också från krigsdrabbade i-samhällen) Fick tillbaka ”Nä men då ska de ju betala för sig också.” Här kände jag att; Va? Återigen vad fan vet han om det? Men i chock så fick jag bara ur mig ”Men det gör de ju!?” Då kläcker han ur sig något jag trodde vi hade släppt i dessa debatter:
”Men du har väl sett bidragen de får?!”
”Jag får ju fan så mycket mer bidrag än de får och har fått under min uppväxt.” svarade jag, här började jag bli arg. Han också.
”Ja men det är väl inte mer än rätt det, svensk som du är.” Här tappade jag greppet. En snabb tanke flög förbi, att jag kanske begick ett tjänstefel som gick in på mina personliga åsikter men efter snabb överläggning kom jag fram till att säger jag inte ifrån så begår jag mänskligt fel istället.
”Nä, det där tolererar inte jag här.” Här var det tyst ett tag då vi koncentrerade oss på vad han skulle ha och betala. Men innan han gick sa jag ”Dessutom vet faktiskt inte du om han har bott här hela sitt liv, eller hur?” och han tittade på mig när han svarade ”Jamen det är ju bara att titta på dem det. Hördu.”Jag var så i chock över att det alltså var på den nivån vi var. Ruta jävla ett. Den rutan som jag trodde att vi i alla fall var förbi, den där det endast handlar om det biologiska utseendet, rasrutan. Pga detta chocktillstånd hann han gå ut innan jag kunde förmå mig att svara. (Internationella adoptioner har ju faktiskt funnits sedan 1960-talet samt har ju folk vallfärdat sen tidernas begynnelse. Alltså va. Orka.) Innan jag kunde ta emot nästa kunds försiktiga leende och varor var jag tvungen att ta ett djupt andetag och räkna till tre. Den kunden var knäpptyst och svarade endast på mitt ”tack och hej!”. Jag tror han inte riktigt visste vad han skulle göra, för han kunde nog inte undvika att se hur mycket jag skakade när jag hanterade hans varor.

Och felmonterad som jag är med tårkanalerna alldeles för nära ögonen var jag tvungen att fly in på kontoret i 10 minuter och gråta ut och försöka andas. Jag var arg för att jag ens behövde ta denna diskussion, arg över att människor inte förstår bättre, arg över att han förmodligen bara läser de generaliserande/påhittade artiklarna och nog aldrig läst någon som handlar om hur flykten gick till, varför de fick fly, vilka typer av hemskheter de sett i sitt liv, hur livet såg ut innan vs nu, – ja, de artiklar som majoriteten av oss andra läser och berörs av varje dag. Jag blev så förtvivlad över att han var lika arg som jag på grund av det han tror är sant som jag var över att han tror att det faktiskt är sant. Jag var arg för att jag inte skulle kunna få honom att förstå. Arg över att han förmodligen aldrig har eller kommer prata med någon av de som han så hårt dömer och nedvärderar. Arg för att jag inte kan skydda alla de som blir dömda av honom. Arg för att han inte var med i förrgår när min och Kristoffers språkvän berättade för oss och morfar om hans resa från Eritrea hit. Det berör mig så illa när så många liv är förstörda av antingen död eller hemskheter de upplevt och att de sen kommer hit och får stå ut med sådana idiotåsikter. Som om de inte haft nog.

Men mest frustrerad är jag över att jag är så ovan att ta dessa diskussioner att jag skakar och börjar gråta. Att jag inte är starkare än så. Jag är så imponerad av er som gjort det så många gånger förut och som gör det dagligen. Det här var första gången för mig, men nu ska jag börja öva. Jag ska öva min reaktionsförmåga så jag inte får tunghäfta varenda jävla gång. Svaren ska komma automatiskt och jag ska kunna fortsätta vara trevlig och normal sen på en gång och inte sköljas över med alla dessa känslor – framförallt ilskan.

Och mitt i detta så försöker jag att inte tänka ”satans jävla gubbjävel” som min naturliga reaktionsförmåga uppmanar till. Jag försöker skilja på sak och person och tänka att han är säkert en trevlig man på andra vis. För jag vill ju någonstans vara öppen och inte stänga ute någon, bara åsikter. För det är här vi fastnar någonstans nu. Att hat skickas åt alla håll och kanter hela tiden. Jag vill ju inte hamna på samma nivå som honom med samma elaka tankar.

Jag ser fram emot när vi är äldre och ingen värdering läggs vid ras eller etnicitet. Jag vet att den dagen kommer komma, för barnen kommer se till att de blir så. De är mer van blandning eftersom det är det i majoriteten av skolorna och för dem är det inte lika konstigt som det är för den äldre generationen. Men med vår hjälp, alltså vi äldre, kommer det gå snabbare och framförallt kommer vi att underlätta för de som kommer. Det är vår skyldighet.

Hörs häj nu ska jag andas och sola. Eller nä. Kom visst moln. Såklart.

Kommentera (0)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons
stats